Dan Syndrom.

Vissa dagar borde man bara lägga ner.

Jag hade drömt om en fantastisk fotbollsfest. Mitt älskade IFK Norrköping har farit till Södertälje för att möta Syrianska.

Först kom jag hem till en fru som använt min “fotbollsbibel” (asbra tjock fotbollsbilaga som räcker hela året) som tändpapper på grillen. I ett hem som bågnar av papper, teckningar och tidskrifter är det min ENDA publikation som verkar matcha diktatorns mått för vad som kan få tända den av underbetalda öststatare förgrillade kolen.
Sen tjatade barnen om att få se matchen även fast den börjar vid läggdags.

– självklart.

Lagom till att jag hittat kanalen som sänder matchen smäller Syrianska in 1-0. Jaja, vi kvitterar snart.
Barnen for som ekorrar på amfetamin och kunde inte sitta still. Glaset med den obligatoriska groggen for och dränkte både iPad och iPhone.

Lagom till när jag frenetiskt torkar cola från skärmen hör jag från rummet att jag missar IFKs kvittering.

Det var väl då alla vindögda fjärdingsmäns förbannade smältost att jag inte kan få se min fotboll.

Nu sitter jag i halvtid, tjurar framför tv:n och blänger på en pytteliten skitläktare i blåshålet Södertälje Fotbollsarena.

Ont i ryggen har jag också.

Ändå ganska mysigt att vakna alldeles för tidigt.
Regnet smattrar mot altantaket, Jussi smaskar på vällingflaskan och Sillen snarkar i min säng.
Själv är jag förpassad till en växasäng i Melindas rum. Mer ordentlig avhandling om fenomenet kring att sova som en plockepinnhög kommer senare under dagen.

God morgon och trevlig helg!

Nu måtte all förruttnelses eviga förbannelse hemsöka de vidaste slätter.

Så arg som jag blev igår har jag inte varit sen Östersjön brann ned.
Kidsen har i vanlig ordning varit sjuka då de likt smittade råttor sprider pest och död kring sig.

– Ni två (troligtvis friska) får gå ut och springa runt lite medans vi promenerar med Jussi (fortfarande sjuk) i vagnen. Ok? Men jag poängterar att vi inte kommer vara ute längre än en timme. Inget bråk, inget gnäll o skrik när vi skall in sen. Går ni med på det?

Som om vore de politiska kommisarier stod de rakryggat skanderande:

– Ja Kamrat!

Det fullständiga kaoset som utbröt när vi 60 min senare försökte få in anarkisterna skulle få slaget vid Lûtzen att framstå som en promenad i parken.

Jag, pappa Dan blev så förbannad att jag lade mig i sängen och grät av ilska.
Visst, “de har varit sjuka” o allt det där, men detta kära vänner var en underjordisk kraft som skulle få vilken AFA-fjant som helst att rygga i blotta förskräckelsen.

Imorse kom de söta tu tassandes och hoppades att mannen med världens mest autistiska minne skulle glömt gårdagens batalj. De har mycket att lära.
Just nu sitter jag framför datorn med en stor latte och mina barn städar tjurigt upp pärlor och papper från under sin pysselbänk.
Vidare skall de få dammsuga hela lägenheten, vika lite tvätt och gå ut med soporna.

I kör svarar de nu unisont:

– Varför får ni städa hela huset, som ni tycker är så tråkigt?
– För att vi inte skall gnälla.

Jag tror inte på bestraffning som ett återkommande uppfostringssätt, men ibland måste man visa vad som verkligen inte är ok.