Vi är i premier league igen!
Jag stod mitt i rummet och vrålade framför datorn.

Mika bakar.

Så har vi alltså kommit till den tredje delen i min följetong.
Här gör vi oss bekanta med levande ljus, hårdrock och läderjackor.

Dan-syndrom presenterar stolt den tredje delen i serien Klädstilen från Beckomberga.

1. Ärvda kläder i tredje ledet
2. Skitfula kläder utan hänsyn till färger, oftast från Ullared
3. Hårdrock
4. Rockabilly
5. Metal
6. För små kläder
7. Grå jeans, kätting, band-t-shirt och läderarmband
8. Dagens klädstil

Låt er väl smaka kära läsare.

Någon gång under året 1998 kom en träslöjdslärare vid namn Andreas (som idag är kortklippt och jobbar som elektriker eller nåt på hageby centrums bygge) och tröck en skiva med bandet Helloween i handen på mig.

Med tanke på att jag under årens lopp sakta men säkert lyssnat på lättare hårdrock som t.ex. UFO, Nazareth, Rainbow och Deep Purple var det nådastöten för min själ och det värsta tänkbara för mina föräldrar.

Nu var det hårdrock som gällde.

Själva bilderna på mig som hårdrockare är ganska skrala har jag insett, den enda jag hittar som är från min tidigare pubertet borde vara denna, när jag spatserar runt i Köpenhamn och är så sjukt cool och svår med mina sneda solglasögon och min nya skinnjacka med behändig telefonhållare på insidan (en jacka som jag fortfarande har kvar, men som numera gör att jag ser ut som en torped från ett ryskt brottssyndikat istället för hårdrockare).

Man kan väl säga att sinnebilden och mönstret gick i en enda ton:

Svart.

Ramlade även över denna gamla klassiker.
Jag lånade en kamera från skolan och gjorde mig svår med levande ljus, blöt blick och Rainbows skiva Rising vrålandes ur stereon.
(för övrigt fortfarande ett av dom snyggaste konvoluten som finns)

Kan man bli svårare eller? Jajjemen, vänta tills jag blir Metal.

Nästa gång går vi igenom min fas som välklädd raggare, alltså min korta sejour inom Rockabillyns värld. Väl mött.

Tänkte mest visa hur en vanlig person ser ut när den vaknar.

Inga tindrande ögon, blåbärssmoothies eller luftiga rum till bredden fyllda med kuddar från indiska och möbler ”fyndade” på den där ”underbara secondhand-butiken i london”.

Bara ren verklighet med en touch av bajsblöja.

Lite lätt huvudvärk som en c-vitamin o en espresso fixar, grötiga ögon och ljudet av sopåkarna som förstås MÅSTE tömma tomglas kl 08 en lördag.

Det är väl lördag?

Jag kommer nu redogöra för de första två punkterna i min lista.
Jag kom framtill att det var eklast att slå ihop de båda, då det handlar om min barndom i båda fallen. Jag har idag frågat min mor om hon skulle göra mig arvslös om jag bloggade detta, men fick ett skratt tillbaka så jag antar att hon kanske bara skäms lite grann.

Dan-syndrom presenterar stolt den första delen i serien Klädstilen från Beckomberga.

1. Ärvda kläder i tredje ledet
2. Skitfula kläder utan hänsyn till färger, oftast från Ullared
3. Hårdrock
4. Rockabilly
5. Metal
6. För små kläder
7. Grå jeans, kätting, band-t-shirt och läderarmband
8. Dagens klädstil

Låt er väl smaka kära läsare.

;

Nådens år 1984 föddes Dan Rondahl på vrinnevilasarettet i Norrköping.
Närmre 5 kilo och med dålig syretillförsel kördes han till intensiven och en kuvös.
Han tror fortfarande att detta kan ligga till grund för hans lätta fobi för akvarier och notoriskt dåliga klädstil.

Ideén att låta kläder gå i arv som från hans barnsben har varit snarare regel än undantag är troligtvis sprungen ur vikten av sparsamhet då modern och fadern i hushållet hade vad som idag skulle räknas som relativt måttliga inkomst och samtidigt var tvugna att föda dessa tre glupska monster till söner.
Kläder kom på andra plats. Kläder ärvs. Inget fel med det, snarare miljö-riktigt tänk. Punkt.

Här ser vi då bröderna Rondahl i vad som är familjens paradkläder:

Grälliga färger på sport-tröjan, mjuk-byxor och det mestsjälvklara av dem alla; Träskorna. Vi hade plockat pant på karnevalen och tjänat oss en hacka.
För att visa vårt byte spred vi till min pappas troliga förtret ut de kladdiga groggburkarna på marken.
Jag ser ut som en sailor-boy. Himla lustigt faktiskt. Sailor-boy med träskor såklart.

Här är jag på Legoland i Danmark och sitter och tjurar över något som jag glömt bort.
Iförd en fin sportdress som jag skulle tro att min sömmerska till mor sytt själv.
Varför tror jag då det?

Om vi kikar på följande bild så kan vi se att hela familjen hade sådana käcka utstyrslar på sig.
Jag har en liten föraning om att min mor tyckte det var smidigt att se precis var hennes grabbar var.

Björn fick ha mer lila på sin. Fubbigt!

Nåväl. Min mor var en kalas-sömmerska och jag hade antagligen gjort likadant om jag orkat.
Nu kommer vi in i den dramatiska vändningen i historien och således del två

Dan Rondahl börjar själv välja sina kläder.

Alltså jag målar och fixar och donar hemma.
Jag älskar färger och gillar att bli känslomässigt påverkad utan enkla yttre intryck som tex….färger.
Men jag är katastrofal på att handla och välja matchande kläder.
Följande klädval är alltså helt gjorda av mig själv och skall inte läggas på t.ex. min mor.

Här ser vi familjen Rondahl samlad. Från vänster:

Cenny har en vanlig skjorta, mormor ser ut som en mormor, Björna valde en enkel vit piké, mamma har en blå kjol och en blus, Ullis hade troligvis långbyxor till sin vita blus, pappa ser ut som en italiensk yrkesmördare (skitsnyggt!) och så kommer lilla Dan.
En piké som ser ut som en konstig afrikansk flagga, tätt smitande runt grunden till hans bukfetma och en frisyr som ser ut som en rejäl hundbajs som försiktigt hällts över huvudet.

Bravo Dan!

Följande bilder är ifrån grävandet av något på våran tomt.
Vi grävde en hel del vi.

Jag har alltså velat anamma klädmodet som Hugo Boss designade till Hitlers SS-soldater.
(ja det är sant, så ni kan sluta skämmas över att ni tycker att nazisterna hade sjukt snygga uniformer, för det hade dom. Designat av Hugo Boss himself).
Nedstoppade mjukis-ridbrallor med röd stripe och en t-shirt med ett snitt som måste designats åt puckelryggar eller idioter.

Och följande vackra fotografi över en fiskesjö kunde platsat i vilken reklamtidning som helst om det inte vore för det tjocka, konstiga killen i röd arbetsjacka, blåa mjukisar, en mjuk safarihatt och det för skogen självklara skovalet: Tennisskor.

Far o bada som jag klädde mig när jag växte upp.

Nästa gång går vi igenom min fas som hårdrockare. Väl mött.

Upphovsrättsproblem ställde till det med bilder.

- Dan Rondahl, på toaletten i ett av Norrköpings varuhus

Så FLYTTA PÅ DEN DÅ.

Jag har den i taknivå.

(nu lägger jag in en randombild som jag fotat från soffan jag ligger i)

Jag är till hälften musiker och detta är hemskt att genomleva om man inte lyssnade på MUSIK på 80talet.

Om man lämnar datorn i 2 sekunder hos fam Rondahl får man skylla sig själv.
Jag söver Justus och detta praktexempel av gitarronani möter mig.

Nu nös jag och har slem i armvecket. Sabla pollen.

– Är du trött?
– Zzz…va?….ehh närå. Nej för fasen.

Skäms du över att du är trött?
Kan du ringa återbud till grabb/tjejkvällen och säga som det faktiskt är istället för att dra den gamla valsen om den dåliga maten eller kanske ladda med dunderkrutet i form av den eviga lögnen om MAGSJUKAN.

Jag svor över allt jag håller kärt att jag ALDRIG någonsin skall skämmas för att jag är trött igen. Jag är bara en enkel människa.

Jag har ett av Norrköpings tyngsta jobb som går ut på att ta en kartong sprit, lyfta den till en annan träpall och skriva ett nummer på den. Ta nästa kartong, över till pallen, skriva och börja om. Man är ganska mör efter 8timmars nattjobb med ett av de tyngsta jobben som finns kvar i vår arbetsmiljöfanatiska värld.

Jag har tre barn som jag älskar djupt och försöker uppfostra väl. Jag kan inte komma ihåg den dag jag inte kännt mig som en urlakad shampooflaska.
Urpressad, insmetad och nedspolad bland bajs, hår och hudavlagringar i en evig villervalla av krökar och plaströr, för att till sist hamna i en av reningsverkets basänger med andra trötta pappor bortanför Norrköpings postcentral.

Man är helt slut som förälder.

Sen kan vi lägga till det lilla faktum att jag började jobba när jag var 12, har misshandlat min kropp med för mycket mat och alkohol under mina tonår och fortfarande har ett immunförsvar som ett öppet liggsår och fysik som en 70:åring.

Har man inte rätt att vara trött då?

(Så stick och brinn alla käcka modebloggare och fitnessföräldrar som mår så himla bra trots att ni tryckt ut X antal barn ur kroppen och inte sovit en hel natt på 16 år.
Ni ljuger och ni vet det).

Pappa tröttnade på att torka mig när jag var ganska liten.
En dag stormade han upp på toaletten och visade minutiöst hur man tvagar sig själv i ändalykten efter att ha utfört sina naturliga behov.

Sedan den dagen har jag, Dan Rondahl, varit en stolt och väldigt hygienisk människa.

Dock har jag alltid funderat på placeringen av toalettrullen.
Vi har ingen rulle i hållaren hemma. Aldrig någonsin.
Den står på elementkanten rakt framifrån.

Jag har gjort en liten bild för att illustrera vad jag menar. 

Nu kanske ni undrar varför detta är så viktigt för mig? 

Det är inte så viktigt egentligen, men ni kanske har förstått att det är just de där inte så viktiga tingen i livet som får mitt blod att koka och min panna att bli illröd av blodådror.

Är det så att hantverkarna retas med oss och placerar toalettrullshållaren på det mest irriterande stället av de alla. Man behöver vara kines och resa runt med en cirkus för att vara vig nog att få tag i papper hos de flesta.

Nu skriver jag detta ur en normal människas synpunkt.
En normal människa sitter ned på toaletten när den uträttar sina behov.

Alla behov.

Jag brukar fundera på de män som envisas med att stå upp och kissa.

I ett par av fallen är magen så stor att de omöjligt kan se var urinen tar vägen, dvs på kant och golv. Samma mage gör det ofta jobbigt för vederbörande att torka upp efter sig.

I många av fallen är det vara värdelösa, äckliga, mindervärdiga, otacksamma, smutsiga ålahuvuden, grisiga svin, sviniga grisar och troligtvis anhängare av ett värdelöst fotbollslag som t.ex djurgården, hammarby eller syrianska som är golvkissare.
Dom har uppenbarligen blivit uppfostrade till den grad att föräldrarna missat att poängterat vikten av hygien och kanske ännu viktigare; vikten av att bete sig ordentligt och respektfullt mot sina medmänniskor.

I det tredje och sista av fallen är det lastbilschaufförer. Dom vaknar varje dag med en medfödd önskan att pissa ner våra toaletter.

Hur som helst. Jag är en stolt förespråkare för den fjärde kategorien.
De män som inser att det helt enkelt är bäst att sitta ned.

Tänk dig in i följande scenario:

Du har en stor kanna äppeljuice och ett glas. Äppeljuicen skall hällas i glaset.
Ställer du då glaset på bordet, höjer armen en meter och försöker pricka glaset, med ett kladdigt bord och golv som följd?
Eller sänker du kannan emot glaset så att ALL ÄPPELJUICE hamnar där den skall?

Tänk dig in i nästa scenario också:

Om en arbetskamrat kommer in i lunchrummet och häller juice med en meters mellanrum:
Vad tycker du om hans intelligens då?
Framstår han som en person som kommit långt i sin personliga utveckling?

Summan av kardemumman:

En korrekt placering av toalettrullen är framför toaletten ur sittande synvinkel.
Allt annat är idioti.

(man ställer aldrig ungen för att pinka ned i pottan, eller hur?)